Jury 2023: Bengt van Loosdrecht

Vi presenterar årets jury!

Bengt van Loosdrecht

Jag är nederländsk medborgare, och arbetar som diplomat. Med varje befattning flyttar jag till ett annat land vart fjärde år. Innan jag flyttade till Stockholm sommaren 2020 bodde jag i Etiopien i fyra år. Där tog jag massor med porträtt på gatorna. Och den vanan har jag fortsatt med i Stockholm. Det var ingen särskilt stor omställning, eftersom jag hade lärt mig hur man närmar sig folk på gatan i Etiopien.

Mitt fotointresse började i tonåren, när jag gick på internatskola i Bryssel. Det var så tråkigt där att det enda jag verkligen tyckte om var att framkalla svartvitt fotografier i mörkrummet. Magin av bilden som kommer upp i mörkret gav en fantastisk känsla. Sedan dess har jag alltid varit fascinerad av fotografering och dess magi. Till den grad, att jag sökte mig till Ecole nationale de la photographie, fotoskolan i Arles i södra Frankrike. Varje sommar pågår en stor internationell fotofestival där, och där träffade jag massor med större och mindre fotografer. Jag lärde mig varje fall en hel del. Efter skolan jobbade jag ett tag i Paris, som frilansfotograf, men också som assistent åt olika kända fotografer. William Klein till exempel, gjorde jag förstoringar åt som användes på utställningar.

Jag har två fotostilar. Jag jobbar ständigt med självporträtt, som är smått surrealistiska. De ska gestalta människan som en främling i sin egen omgivning. Det ska vara lite korkat, inte alltför allvarligt, men lite främmande trots allt. På gatorna tar jag bilder på människor, frontalt, med blixt, de ska se in i kameran, utan att le. Stilen ska vara rå, bilderna lite skräpiga. Det gäller att försöka få ikoniska bilder på människor. Och så tar jag aldrig bilder i svartvitt. Femtiotalet ligger ju långt bakom oss.

Det bästa med att fotografera är att det är väldigt svårt att finna sin egen stil. Fotografering är ett medium som ger omedelbara resultat, och risken är att man blir för nöjd för snabbt. Det gäller alltså att finna en stil som passar en, eller som passar ämnet, och det är svårare än man tror. Jag är inte ofta nöjd med det jag gör, men försöker att bli ännu bättre på att framställa bildserier. Det går inte att förklara varför vissa serier fungerar, och andra bara är usla, vad man än försöker.

Jag har inte riktigt tänkt på vad juryarbetet kommer att innebära. Men det som jag tycker är roligt är att jag hoppas få se fotografer som kommit förbi estetiken, och som har tankegångar kring vad det innebär att fotografera. Jag uppskattar när fotografer har tänkt efter, och fortsätter att tänka innan de tar bilder. Estetik i och för sig är jag inte intresserad av, men desto mer av hur fotografen har tänkt.

För att jag ska gilla någons verk, behöver jag se längre serier. Enstaka bilder säger ingenting. De kan vara fina när det gäller komposition, ljussättning och teknik, men det säger inget om vad fotografen har för tankegångar. När man får se längre serier, som till exempel berättar något, citerar andra fotografer, eller förmedlar en känsla, eller stämningar, då får man en uppfattning om hur fotografen har gått igenom den här oförklarliga processen som leder till en personlig stil. Fotografi är alltid magi, det får vi inte glömma.


Posted

in

by